Gokväll!

Hoppas att ni har en bra sommar! Själv har jag semester och efter en veckas avkoppling i soliga och varma turkiet är jag verkligen nere i lågvarv. Inget tänk på jobb eller måsten.

Men så börjar hjärnan gå igång igen när jag läser en artikel i expressen som handlar om den nya "stora" studien som "bevisar" att lchf-kost på längre sikt ökar risken att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar. Stora nyheter? You bet. För när det handlar om lchf då går pressen igång och då väcks känslor till liv och det blir en jäkla debatt. I artikeln jag läste mellan förespråkarna (Dr Annika Dahlqvist - "experten" och Katrin Sytomierska - "kändisen som käkar lchf" eftersom lchf enligt media är en modediet så får ofta kändisar vara ansiktet utåt för dieten...) och motståndarna (en dietist). Båda lägren hade fått uttala sig. Och media tar givetvis chansen att sälja tidningar genom kraftfulla rubriker på löpsedlarna, utan att ha nån somhelst granskning av innehållet, i det här fallet studien

I det här fallet verkar det vara en minst sagt tveksamt gjord enkätstudie från början av 90-talet (då LCHF-kost inte fanns så som den är idag) som ligger till grund för rubrikerna men antingen så har man inte granskat detta eller så bryr man sig inte. Så fort det ges en chans att "sticka hål på lchf-bubblan" tar man den. Aftonbladets löp: "Jag fick en stroke av lchf-dieten". Ok? Hur kan man veta det??? Vet man verkligen vad den bakomliggande orsaken till stroke är? Läser man artikeln får man dessutom veta att personen hade högt blodtryck, en stor riskfaktor för att drabbas av stroke.

När ni ser dessa rubriker - var en gnutta kritisk i er tanke. Kolla upp fakta bakom dem. Att välja rätt i kostdjungeln är nog svårt ändå, vi ska väl inte behöva bli lurade också?!

Nu väntar sängen - i morrn bitti blir det en löptur i fin terräng med goda vänner. Fokus!

På återhörande!

/Thomas

Hallå!

Jag sitter och funderar på löpning såhär på småndagförmiddag. Helgen har varit en bra löphelg - backintervaller på landet i lördags och igår har jag haft det bästa löppasset på länge. I två goda vänners lag sprang vi ca 12 km terränglöpning i naturskön miljö. I regn, lera, över åkrar, på smala stigar, på skogsväg, längs älvkanten, duckandes under bugandes träd slet vi tillsammans. Grymt bra pass, och en trevlig upplevelse på samma gång! Och tanken slår mig mer och mer, i takt med att träningsvärken i mina fotleder gör sig mer och mer påmind (mina stela gamla fotbollsfotleder...), att löpning på detta sätt måste vara otroligt bra för koordination och motorik - muskelbalans i fotled och bäcken, "fotsensibilitet" (nervkontakten mellan hjärnan och fotens position och även kontakten mellan foten och underlaget) och mental fokusering (du vill inte tänka på morgondagens möte eller annat när du riskerar att snubbla över rötter, stuka fötterna eller slå huvudet i en trädgren. Varje löpsteg kräver fokusering!).

Löpning har blivit ett hett samtalsämne - det är en populär träningsform för en bred grupp av människor och precis som med många andra sporter ser man över material och teknik. Precis som med mycket annat inom träningsvärlden finns trender - nya "revolutionerande" upptäckter som helt ska ersätta tidigare metoder. LCHF-dieten kom och helt plötsligt ska ALLA börja lasta i sig mängder av fett. Nu har begreppet barfotalöpning kommit och helt plötsligt ska ALLA börja springa utan skor eller längst ut på foten. Men ok, jag tillhör de som har en väldigt öppen inställning till skoval och löpteknik. Det är nog så att den samlade bedömningen av rörelseanalys, skadehistorik, hållning och träningsbakgrund får ligga till grund om man behöver ändra löptekniken eller byta skor. Om vi tittar på bakgrunden till varför man rekommenderar barfotalöpning (som egentligen innebär att man landar på  antingen framfot eller mittenfoten) så finns det tre argument som sticker ut (även fast motståndare till barfotalöpningen - ofta representanter från de stora skotillverkarna hör och häpna - försöker att motbevisa och motargumentera detta):

1. De flesta elitlöpare springer på det sättet. Om detta stämmer är det väl ändå inte ett helt bra argument att överföra till en motionär?
2. Det kostar mindre energi. Löpekonomin (hur mycket energi varje löpsteg kostar) skulle bli mindre ju kortare kontakttid foten har mot underlaget. Ju längre fram på foten desto kortare tid i marken. Detta kräver dock väldigt bra grundstyrka i fotled och vader.
3. Det är mindre risk för skador. Att springa ger en stor stötande belastning på kroppens leder. Och musklerna som omger leden ska "fånga upp" krafterna och stabilisera leden. När man springer på ett traditionellt sätt, d.v.s att landa på hälen och sen rulla fram och skjuta ifrån med tårna får man två nedslag (stötar), en när hälen sätter i och en när tårna skjuter ifrån. Vid framfotalöpning får man bara en.

Foten och fotleden är en väldigt komplex del av kroppen. Den är designad för att bära upp vår kropp, hålla balansen. Den har också många sinnesceller som ger information till hjärnan om fotens och hela kroppens position samt stabilitet och känsla mot underlaget. Felaktig hållning, felaktig gång eller löpteknik, muskelobalanser och/eller felaktiga skor kan leda till att funktionen, styrkan och stabiliteten i fotleden försämras med skador och smärta som följd. Över 30 muskler och senor samarbetar med att stabilisera alla de små små ben som fotleden består av. Tårna kan böja, sträcka och spreta, foten kan roteras utåt - pronation (när man springer vinklas sulan utåt) och roteras inåt - supination (sulan inåt). Olika muskler i underbenet skapar dessa rörelser. Som vanligt när man har en obalans i en led så beror det på ett antagonistiskt förhållande, den ena muskeln är starkare än sin antagonist. När man springer så supinerar och pronerar vi alltid. Det är alltså inte så att vi gör antingen eller. Vi landar på utsidan av foten för att sen rulla ner mot insidan för att få kontakt med hela foten. Problemet kan bli när man har en överdriven supination eller pronation, när man rullar för mycket på insidan och skapar en överpronation (vilket är en vanlig orsak till knä och bäckenproblem). Om man då köper en sko som är kraftigt uppbyggd för att motverka detta går man bara på symptomen. Men man förlorar samtidigt kroppens förmåga att själv kompensera för detta genom att balansera upp musklerna.

Filmen nedan visar en grym löpare, Haile Gebresselasse, i Berlin marathon 2008 (där han för övrigt satte världsrekord). Det sägs att han gick ifrån att springa på framfot till mer traditionell hälisättning när han började springa marathon för att han trodde att det skulle förbättra hans löpning. Det filmen visar är också hans överpronation i fotleden. Och hade han kommit in på en sportbutik och filmat sitt löpsteg så hade förmodligen försäljaren gett honom ett par rejält uppbyggda skor. Nu är det en världslöpare och det visar att kroppen har en förmåga att kompensera för detta om vi inte stör den med t.ex kraftigt uppbyggda löparskor. 

Så min filosofi är ganska enkel om du vill börja med löpning. Satsa på ett par freemotionskor, gör en hållningsanalys för att se bäckenobalanser, om du pronerar eller supinerar, stärk upp muskler som stabiliserar, prova dig fram med att flytta löpsteget lite längre fram - mot mitten av foten eller framfoten och ta små steg i början - växla mellan jogging och gång.

/Thomas